Dina läppar, din hud
din lukt och dina ögon.
Så fort jag blundar
vad fan ska jag göra.
Jag som aldrig blir speciellt imponerad,
nu ligger jag vaken vill bara ha mera.

Så vi hördes aldrig 
och det gör ingenting.
För jag skrattar mycket
har massor runt omkring mig. 
Ett underbart liv och 
dem bästa av vänner. 
Men hur kunde du inte 
känna det som jag kände? 

Vad ska jag göra nu? 
Vad ska jag göra nu? 
När den enda jag vill ha är du.

Jag har hört att du träffat nån
Jag har hört att hon är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag
Och jag hör att hon är den rätte
Ja dom säger att du verkligen menar det

Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det

Mina vänner säger: “Vakna upp
Och sluta tänk på det”
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

Emellanåt känns det som ångesten aldrig kommer försvinna och att det alltid kommer göra såhär förjävligt ont i bröstet. Jag är trött på känslorna som alltid lyckas ta över hela kroppen. När benen blir svaga och hela kroppen gör ont. 

Jag hoppas att resan som börjar om 14 dagar räddar mig, från mig själv, från honom, från allt.

Jag skulle se en film idag. Men jag stängde av den så fort jag insåg att den handlade om kärlek. 
Jag hatar kärlek. Som egentligen är och borde vara det allra finaste som finns. 
Förstår inte hur en människa kan förstöra så mycket på så kort tid.

Du och jag är som en låt. En låt som går på repeat varje dag innan jag somnar. Försöker hitta något nytt, något fel jag gjorde som fick dig att gå. Förstår fortfarande inte, kommer aldrig förstå. 

Förlåt för att jag aldrig kunde göra dig lycklig.

Önskar att det kunde vara såhär igen:

7 Juli, 2011
"Livet känns ganska så fantastiskt när man klockan fyra en lördagsmorgon står med honom tätt intill utanför en nattklubb. När kyssarna blir intensivare och händerna ivrigare, så himla svårt att hålla sig borta. Vill vara nära. En sista kyss för att till slut skiljas åt och var och en går hem till sig. Ett försök till att vara ansvarsfulla fastän vi båda vet att det sedan länge är försent."

Jag saknar det som var men som inte längre finns. Att fortfarande känna hans doft på mina kläder efter en utekväll för att han var den enda jag var nära. Saknar hans sms direkt efter att vi skiljts åt där han förklarade att han saknade mig. När han höll om mig och sa att jag var det finaste som finns. När vi pratade i telefon och han sa "jag kramar mobilen nu för jag saknar dig så mycket, kan inte du krama din också?". 

Men det finns inte längre. Alls.

Det borde inte vara såhär svårt fortfarande. Jag borde inte ligga varje natt och tänka på honom. Jag borde släppt honom samma sekund som han valde att gå. Första gången, inte andra, inte tredje. Den första gången han valde att gå skulle jag släppt och inte försökt få honom tillbaka igen.

Saknar att hitta godispapper bredvid min säng.

När man klockan sju på morgonen sitter på en fönsterkarm, dricker jack daniels och kedjeröker är det svårt att vara missnöjd med livet. Trots att jag knappt sovit kan jag inte undvika att tänka på hur bra jag har det. Kan inte sluta le.

Vill ha dig nära igen.

Jag hör ditt namn och det känns fortfarande, inte lika tungt och inte lika mycket. Oroa dig inte för mig, jag brukar låtsas att det var jag som utnyttjade dig.